Cancer

Depressionen vann slaget över mig och jag klippte av mina mörka lockar och skaffade mig en förklädnad som fotbollshuligan med rakad hjässa. Mina känslor är begravda långt inom mig och nu syns endast en förhårdnad så uppdiktad att den borde ha varit omskriven i Astrid Lindgrens fabler.

Jag tittar mig själv i spegeln och ser bara betongvägg. Jag stirrar mig själv blint i vitögat men berörs inte. Jag blinkar knappt. Inget kan rubba mig. Min lycka har fått cancer och utan strålbehandling är den sakta på väg att dö ut. Det finns inget preventivmedel i världen som kan förhindra dess förfall.

Tatueringarna på min kropp påvisar hur många emotionella liv jag haft, kanske 7-8 stycken livstider har passerat. Jag är sannerligen inne på sista versen. En blick från dig, kanske kan du rädda mig kvar så att jag slipper sänkas sex meter under jord med tanken att jag aldrig hann göra oss rättvisa.

Om bara spegelbilden av mig kunde förändras, färgläggas och kanske inbringa någon annan känsla en avsmak och förfäran. Ja, då kanske mina lockar skulle växa ut igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0