Min mascara rinner

Full av vrede ger jag mig ut på stan. Jag bär min svarta skinnjacka från dsquared, mina svarta rippade jeans, och en urtvättad "used-to-be"-svart-tischa från Beyond Retro. Jag bär svart mascara kring mina ögon och min hjässa är renrakad från någon frisyr. Jag är trött på att leva i lögn, kan knappt andas bland andra människor. Skulden tynger mitt samvete till den grad att mina lungor nästan kollapsar.

Jag drömmer om henne varje kväll, syndens smaragd. Mina stavelser kan inte på något sätt förlika sig med hennes existens, de ondgör sig över henne. Drottningen av begär på sina svarta stilettklackar med röd undersula hånler åt mig. Hon vill sätta mig i vanmakt, utnyttja mig och fördärva mig. Hon önskar mig i sitt våld, att förnedra och exploatera.

Mina ögon tåras, min maskara rinner. Djävulen har blodad tand. Jag står utan chans till benådan, dömd av varje människa med funktionell medvetenhet och fullgod syn. Jag har blivit våldtagen av livet och tar ut det på oskulder av synd. Människor, goda som guld och rena som vita moln. Jag är värdelös, spotta på mig, sparka omkull mig och hata mig. Misshandla mig när jag ligger ned för räkning. Jag kapitulerar, är inte intresserad av att fortsätta simma motströms. Otack är världens lön men Gud ogillade det och strandsatte mig. Sparkade undan mina ben som ingenting.

Jag drunknar, jag dör, jag svimmar av min egen insikt. Inget kan göra något, jag är dödsdömd av Djävulens tingsrätt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0